سوتی سازمان مدعی حقوق بشر!

Resereportage

Weekend i Teheran

Publicerad: den 28 mars 2013

Tröttnat på Paris, London och New York? Då kanske en weekend i Teheran kan vara något för dig? Bara kombinationen Iran och turism framkallar rysningar hos många. Är det över huvud taget möjligt att resa till Iran som turist? Svaret är: ja, det är både möjligt och spännande!

Varsågod, då var det klart! Femton minuter. Längre än så tar det inte att få mitt visum till Iran. Jag som förberett mig på en flera månader lång väntan som kanske skulle leda till avslag, inser att nu – nu är det bara att åka!

Trafiken står stilla, alltmedan hundratusentals bilar spyr ut sina avgaser, motorvägarna har till synes dragits kors och tvärs. Här och var finns små oaser i form av caféer och affärer, men det mesta är bara förskräckligt fult. Teherans fyra miljoner bilar ser dessutom alla nästan likadana ut: fyrdörrars combicoupé av tidigt 90-talssnitt. Lackade i gråmetallic blir de nästan ett med de smutsiga husen. Då är variationen större när det gäller kvinnornas hijab, den sjal som enligt de styrande i Iran ska täcka varje kvinnas hår och nacke. Kampen om hur mycket av håret som kan tillåtas att synas pågår ständigt. På flygplatsen ser jag början på ett av dessa förvandlingsnummer. De unga tjejer, som på planet varit klädda i tunna linnen med så mycket som möjligt av hud och hår exponerade, väntar in i det sista innan de plockar fram sjalar och ”sedesamma” klädesplagg. Sedan släntrar de bort till bandet med specialbagage och hämtar upp sina snowboardbrädor.

Runt Ferdositorget pågår parallell- och svartväxlingen för fullt. På några minuter mer än halveras priset på mitt hotellrum och de måltider jag kommer att äta de närmaste dagarna. Sanktionerna mot Iran innebär att bristen på valuta, liksom på importvaror, är stor. Dessutom går det över huvud taget inte att använda kreditkort.

Jag tar en taxi till konstparken i den gamla delen av staden. Regnet hänger i luften och det är för tidigt på dagen för att galleriorna ska ha öppnat, men i konstcentret finns en ambitiös bokhandel och en populär vegetarisk restaurang som under kvällstid blir smockfull.

 På en av huvudgatorna in mot Teherans historiska centrum ligger affärerna i täta kluster: eleganta skinnväskor övergår till badrumsinredning, för att ersättas av jakt- och fiskeutrustning. Det jag mest av allt slås av är hur vanligt allt är. Så här ser det ju ut i de flesta städer i världen! Jag vet inte vad jag väntat mig, inte hade jag trott att man skulle kunna köpa en älgstudsare mitt i Teheran!

Kanske har demoniseringen av Iran gjort att det inte lämnats något tankeutrymme kvar till det som är vanligt, vardagligt – och trivialt. Unga, hijabklädda kvinnor tittar mig så mycket rakt i ögonen som det bara går. Till en början blir jag förvirrad: är inte detta det land där kvinnorna förväntas vara extra underdåniga mot män? Så småningom inser jag att det kanske är en protest: ”Vi är inte som ni tror!”

En annan slående sak är hur trevliga människor är. Jag försöker hålla utkik efter religiösa poliser och vanliga poliser, fotograferar snabbt och förväntar mig hela tiden att det ska komma fram någon som hytter med näven och förklarar att det är förbjudet. Men ingenting händer.Tvärtom, folk är glada och tycker det är roligt att någon vill ta bilder av dem och deras stad.

Nej, i Teheran finns inga militärer på gatorna till vardags, ingen tungt beväpnad polis. Som i alla hårda diktaturer är våldsmakten inte synlig för den som inte kan tyda detaljerna. En del i diktaturens särart är dess oberäknelighet: ingen ska vara säker på var gränsen går. Kanske går det att prata öppet om vissa saker, men det kan också gå som för den unga bloggaren som fängslades och slogs ihjäl, samtidigt som jag var i Iran.

”Every week Khomeini eat caviar, but people very poor!” säger mannen som kör mig argt. Han är, som de flesta jag möter, inte särskilt förtjust i den allvarlige mannen som ständigt och jämt blickar ner på oss. Faktum är att jag aldrig någonstans mött så många samfällt anti-religiösa människor som i Iran.

Golestan-palatset med sina vackra spegelsalar från 1840-talet är ett av turist Teherans måsten. Det är jag och ett backpackerpar som hittat hit denna dag. Men där finns också unga iranska par som håller varandras händer och som fotograferar med sina mobilkameror. Lunch på ett trevligt och enkelt ställe i basarkvarterens utkant.

Basarernas generellt konservativa män är en viktig maktfaktor i iransk politik. Deras stöd till Khomeini fick stor betydelse i störtandet av shahen och när basaren nu återigen mullrar av irritation, finns det anledning för prästerskapet att tänka efter både en och två gånger. Konsumentmakt är konsumentmakt, också i Iran. När allt färre saker finns att köpa, samtidigt som det som trots allt finns bara blir dyrare och dyrare, ökar ilskan bland människor. Men basarerna har numera konkurrens.

I nordvästra Teheran ligger landets största shoppingmall Hypermarkt. Utbudet och upplägget – liksom logotypen – har stora likheter med den franska kedjan Carrefour. Men i takt med sanktionerna sinar mängden utländska produkter på den iranska marknaden. Den som vill ha ett par Adidasskor får räkna med att betala en rejäl slant. Det här hindrar dock inte att det är fullt med folk, också i den galleria mitt i stan där mobiltelefoner och annan elektronik säljs från massor med små affärer. Samsung Galaxy dominerar, liksom andra sydkoreanska märken och det är väl inte oävet att gissa att vissa bytesaffärer ägt rum: olja mot platt-tv helt enkelt.

Inte långt från konstnärernas park ligger en annan av Teherans måsten: den tidigare amerikanska ambassaden där en milisgrupp numera har sitt högkvarter. Även om jag inte ser några arga, skäggiga män får jag ändå rådet att just här avstå från att fotografera. Mitt emot har ett gäng souvenirförsäljare påpassligt etablerat sina butiker. Jag letar, men hittar ingenting med koppling till USA, ambassadockupationen och revolutionen. Kanske är det inte något som man får skoja om eller göra roliga t-shirts av. Synd, för här finns en uppsjö av möjligheter den dag turisterna återvänder.

Det är fredag förmiddag, solen lyser på de snöklädda bergen och kön till kabinbanan rör sig oändligt långsamt. Om det är något som förenar Teheranborna så är det kärleken till sina berg, antingen man nu är här för att söndagspromenera med sina mostrar, eller för att prova den nyinköpta snowboardutrustningen.

De snöklädda topparna syns från så gott som hela stan, åtminstone de dagar då smoggen inte ligger alltför tät… Men nu är vi på väg upp! Efter kabinbanans mellanstation anas den första snön och väl uppe på Elborzberget med toppen Tochal på nästan 4000 meters höjd är backarna gnistrande vita och härligt inbjudande. Den smältande snön droppar från raststugans tak, pjäxornas karaktäristiska dunkande mot golvet i kön till toaletten. Nedåt, mot dalen, avtecknar sig strävsamma fotvandrare, på väg upp mot toppen.

Kanske kommer de att stanna över natten på det högfjällshotell som än så länge bara skymtar. Det kunde lika gärna vara i alperna, med undantaget för någon liten, liten detalj – som det där bönerummet. ”Vi åker alltid hit, så snart snön hunnit lägga sig och vi är lediga”, säger en av killarna som jag suttit bredvid i kabinbanan. Så far en av de unga tjejerna ned för backen. Sjalen har hon helt tagit av, håret fladdrar fritt.

Hit, högst uppe på fjället, har de religiösa poliserna svårt att nå. Åtminstone så länge de inte lärt sig att stå på en bräda.

”Khomeini is a bad, bad man!” chauffören slår demonstrativt mot ratten och jag har fått övertala honom att följa med till den store religiöse ledarens grav. Så är vi framme vid det gigantiska komplexet. Resan från snowboardåkarna på bergets topp till Khomeinis grav har inte tagit mer än en timme. Längre än så är det inte mellan världarna. Där inne är det förvånansvärt lite folk, trots att det är fredag.

Här och var syns byggnadsställningar och korridoren in till moskén med graven inramas av slarvigt uppsatta presenningar. Det känns oväntat taffligt. Ingen fotografering, förstås. Inne i en grön ”låda”, skyddad av glasväggar, finns själva graven. En porträttbild står uppställd, längs kanterna ligger sedlar som människor stoppat in. Det hela utstrålar enkelhet och stränghet, men runt omkring är stämningen avslappnad.

Barn springer omkring och leker, alltmedan min medföljare forsätter att muttra över galenskapen. Själva Khomeinikomplexet är lika fult och charmlöst som ett israeliskt bosättarområde.

Kan någon verkligen känna religiös lycka på en plats som denna? Det är fler än jag som denna dag föredrar skidbackarna framför Khomeini-land. Den saken är klar. 

David Isaksson

Checklistan Teheran

Varför Teheran?

För att själv se och uppleva vardagen bakom bilden av den iranska demonen. För kultur och historia, för att höra vanliga människor berätta om sin vardag. För att bli överraskad och utmana dina egna fördomar! Äventyr helt enkelt!

Är det då rätt att åka till Iran?

Som i de flesta andra diktaturer är det oundvikligt att en del av dina pengar går till regimen. Men kanske kan det faktum att du är där och själv ser hur det är i Iran ge lite kraft och ork till vanliga människor som lider under isoleringen.

Resa dit: Visum krävs. Turkish Airlines via Istanbul eller Iran Air direkt från Stockholm.

Bo: Nära basarkvarteren ligger Ferdossi Hotel som är ett bra alternativ, fyrstjärnigt hotell för cirka 600 kronor natten enligt den inofficiella växelkursen. Högfjällshotellet Tochal är perfekt för den som vill åka skidor några dagar.

Äta: Gott om bra restauranger och caféer i framför allt norra Teheran.

Valuta: Dollar. Allt kräver kontanter som växlas till rial. Håll koll på nollorna som stryks dag för dag!

Guide/researrangör: Det går att ta sig runt helt själv i Tehran – man klarar sig till exempel rätt hyggligt på engelska. Men att få hjälp av någon som kan persiska gör det förstås lättare. Lyssna i din omgivning hemmavid: chansen är god att du känner någon som känner någon som kan hjälpa dig på plats.

Demokrati: Inte direkt… Det finns en enorm, uppdämd ilska över prästerskapets maktfullkomlighet och korruptionen i dess spår. Om Iran blir nästa Tunisien, eller nästa Syrien är det ingen som vet. Men förr eller senare kommer något att hända.

Religion: Islam (shia). Fortfarande finns det mindre grupper av zoroastrier, armenier, judar, och bahaier.

Shopping: Konstföremål från den vackra staden Isfahan. Pistagenötter, iransk kaviar (om du lyckats få tag på den, var slut både på stormarknaden och på flygplatsen). Ja, det finns faktiskt en ”I love Teheran”-t-shirt som tillverkas av en kille i Kanada, men just nu går den inte att få tag på i själva Teheran.

/ 0 نظر / 11 بازدید